En skev trygghet

En gång i högstadiet kom det fram en till mig och kollade på mitt anpassade schema jag höll i handen, och utbrast "Shit Fanny vilken lyx du har!!! Önskar jag också hade ett sånt schema, orättvist ju."

Men... är det verkligen lyx att behöva ha en anpassad studiegång för att man inte klarar av skolan pga psykiska problem? Är det värt att få ett schema med två lektioner i veckan men då behöva utstå det jag och så många andra gör dagligen, varje timme, minut och sekund? Är du villig att svika alla i din omgivning gång på gång, få dina föräldrar, syskon och vänner att gråta av oro över dig, se på medan de lider för att du själv lider? Är det värt timmarna/dygnen på akuten, ambulansfakturorna, skuldkänslorna, dag in och dag ut gå till psykiatrin som i många fall inte hjälper dig, inte bli lyssnad på, inte bli förstådd, förlora vänner för att du "jämt mår dåligt", lägga tusenlappar på mediciner och terapi, och inte minst den extrema smärtan och kampen mot dig själv?
Min terapeut sa; "Att vara du Fanny, bara att vara du, är ett ständigt heltidsjobb." och jag kunde inte sagt det bättre själv. Psykisk sjukdom är så mycket mer än outhärdlig ångest, aggressionsutbrott, svek, ensamhet, tårar, ärr inombords och/eller på utsidan, lätt för att bli utnyttjad, en hjärna på högvarv, självhat, självmordstankar... etc.
Det blir till slut en form av identitet man får, och det är skrämmande att bli frisk. Du är van vid ångesten, trots att den är tortyr varje gång, du är van att famla vilsen i mörker. På ett sätt vet du kanske mönstret, medvetet eller undermedvetet.

Frisk, ordet skrämmer mig. Det är ovant, läskigt, annorlunda och inget jag vet så jättemycket om. Det är som att du kastas runt i en orkan varje levande sekund, och plötsligt flyger du ut och landar på en öde ö. Du vet ingenting, du har inga verktyg, du vet inte hur man hanterar kommande situationer.
Självhat, självdestruktivitet, ångest, depression, allt sånt blir inpräntat i en och man vet inte hur "andra sidan" fungerar. Det blir en form av en skev trygghet.

Allt man vill är att få må bra, men samtidigt är det så fruktansvärt skrämmande och en enormt svår förändring. Det krockar, inte nog med att man mår extremt dåligt och krigar mot sig själv hela tiden, utan man ska också gå runt med rädslan över att må bra. Och rädslan att bli sämre.


Gillar

Kommentarer