Kategori:Psykisk ohälsa

Helvetets botten? Så kändes det.

Hej!

Ibland får jag frågan hur jag mådde förr, och hur jag skulle beskriva det. Jag har denna bilden & metaforen i huvudet:

Jag var på helvetets botten. Så långt ner man kan komma kändes det som, och jag famlade vilset i mörkret. Hittade inte ljusknappen för jag orkade inte. Jag hade inte kraft nog att sträcka mig efter den, för den kändes vara så långt upp.
Väggarna på bottnen var kala och glansiga; jag kunde inte klättra upp hur mycket jag än ville. Tillslut blev jag så utmattad av att försöka att det inte ens kändes lönt längre. Kraften och lusten tog slut och jag kände mig så misslyckad som varken kunde nå ljusknappen eller klättra upp på egen hand.
Tillslut gick det så långt att jag behövde akuthjälp.
Vården och min familj försökte slänga ner repstegar i hålet men jag tog inte emot hjälpen. Jag brydde mig inte längre, och jag såg inget värde i mig själv och jag förstod inte hur lilla jag, lilla meningslösa värdelösa äckliga jag, kunde förtjäna hjälp. Så jag tog inte emot hjälpen, jag bara kapade stegen och satte mig i ett hörn och skakade och grät av panikångest.

Med hjälp av mediciner, terapi, många läkarsamtal, min familj, slutenvården m.m. så vände det - aningens - tillslut. Jag slutade kapa av stegen. Men den var fortfarande för långt upp, hur mycket jag än hoppade och försökte så nådde jag inte stegen. Den förtvivlade vården och min familj kastade och kastade, men jag nådde den inte.

Jag var tillbaka, och nu fanns det inte ens en ljusknapp längre. Trodde jag.

Men hörrni, det finns alltid en ljusknapp! Den fanns där när ni föddes och kommer aldrig försvinna, hur mörkt det än blir. Den finns alltid där.
År ut och år in, livet med tvångsvård på en psykiatrisk akutavdelning, in och ut på akuten, kaos, bältessängar, allt vad helvetet innebär. Men jag tog mig upp!

Jag kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde att allt vände, det är ju fortfarande inte på topp. Men jag är på god väg. Vägen är krokig och det finns svackor, men jag är iallafall på vägen igen och inte på botten!
Antar att det var en blandning av slutenvården, öppenvården, familj & vänner, mediciner, dagvård, terapi, och framförallt tid. Tid och kämparglöd som förvisso gömde sig långt där inne, men den finns. En svag gnista som växte tillslut!

Det finns alltid hopp, och du är aldrig ensam!

Kram,
Fansan ❤️

Gillar

Kommentarer

Sofijah
Sofijah,
Du är så stark! Känns i hjärtat att man har varit i samma svavka! Men idag mår jag bra men även om min diagnos gör att man mår dåligt till o från 😀 jag älskar att prata med folk som har mått dåligt o få dem att inse att man aldrig är ensam i sina svåra tider😀 kram ❤
nouw.com/sofijah
Madelad83
Madelad83,
Man får ta en dag i taget, det försöker jag göra med min sjukdom, ja vet lätt att säga... Men det är bra att det har vänt för dig💖
nouw.com/madelad83