Kategori:Psykisk ohälsa

Min resa (kortfattat)

TRIGGER WARNING! Vill inte trigga någon, så läs på egen risk, detta inlägg handlar ganska detaljerat men kortfattat om min resa.


- Alltså... jag har gjort en sån otroligt stor och lång resa, så jag ibland knappt kan tro det är sant, att jag ens fortfarande lever. DET, är jag stolt över.

Jag skar mig första gången när jag var tio år, sen dess gick det bara utför.

Av och till i ca tre år - in och ut på slutenvården. Tvångsinläggningar som kunde vara i upp till flera månader, där jag fick stå ut med traumatiserande securitas-insatser, inslängd på en isolering och fastbunden i en bältessäng skrikandes, fler gånger än jag vågar komma ihåg.

Självmordsförsök, grova självskador (på alla möjliga sätt, som ledde till hjärnskakning, grönblå händer, stygn, blodtransfusion, m.m.)

Tungt nerdrogad av starka mediciner för att personalen inte visste hur annars de skulle hantera mig.
Extravak bakom låsta dörrar på en psykiatrisk akutavdelning där jag inte ens kunde duscha, gå på toa eller sova själv utan att nån stirrade på mig dygnet runt.
Kroppsvisiteringar, tjutande larm, krossade lampor, så mycket förtvivlan, panik och ångest.

Rullstol för jag knappt kunde stå upp pga blodbrist.
Hot med sond för att jag svälte mig själv. Fasthållen och nerbrottad så många gånger. Bandage över hela armarna. Blod överallt.
Ärr på stora delar av kroppen, utstirrad varje sommar.
Bara vetskapen om att "allvarlig psykiatrisk störning" stod på papprena, tillsammans med en rad andra diagnoser, gjorde så ont.
Utredningar, dialektisk beteende-terapi, psykoterapi, dagvård/mellanvård, läkarsamtal efter läkarsamtal, mediciner efter mediciner.

Men idag, så står jag fortfarande upp. Och jag mår SÅ mycket bättre.
Allt detta har gett mig trauman, och flashbacks & mardrömmar hemsöker mig fortfarande. Tvångstankarna sitter fortfarande i emellanåt och abstinensen efter självdestruktivitet hemsöker huvudet än idag.

Men jag LEVER! Jag mår hyfsat BRA! Jag slapp behandlingshem trots att det var väldigt nära.
Nu bor jag hemma, jag äter en del mediciner (tyvärr några tunga narkotikaklassade... önskar jag slapp dessa dock) jag har inte skadat mig på länge och jag är FRI!!!!
Jag lever, jag har fått tillbaka mitt liv, jag har en fantastisk pojkvän som alltid stöttar mig och en underbar familj, psykolog och läkare som stöttat mig under hela min resa.
Jag kan idag faktiskt säga - att jag klarade det!
Kan jag så kan du, jag TROR på just DIG som läser detta. DU är stark, DU duger, DU är fin. DU är perfekt precis som DU är.

Detta är bara ett kortfattat inlägg om min låånga, hemska men lärorika resa. Jag har lärt känna mig själv så mycket bättre för vad man än tror, så kommer det ALLTID något bra ur det dåliga.

Enorm styrkekram till alla er där ute.❤️

(NOTE: detta var ett ganska detaljerat och känsligt inlägg, som i vissa ögon kan anses som onödigt. Men jag ville bara visa att vilket rent helvete man än går igenom, så kommer man ur det. Jag klarade det, och jag tror på er med. Ni är starka!)

Gillar

Kommentarer

simonegronqvist
simonegronqvist,
Kärlek till dig fina, du är så stark ❤️
nouw.com/simonegronqvist
stella_olsson
stella_olsson,
Tack! Blir så otroligt glad. Kram ❤
nouw.com/stella_olsson
AngelicaElversson
AngelicaElversson,
Vilken kämpe du är!! Blev helt tagen av det du skrev, eller hur man nu säger det!! Vilket liv, nu är det bara att sikta framåt för framtiden! Kämpa på! ❤
nouw.com/angelicaelversson
stella_olsson
stella_olsson,
Åh tack!! Blir så så glad, tusen kramar!❤
nouw.com/stella_olsson
amandaamagnusson
amandaamagnusson,
Intressant att läsa, du berättar de på ett så bra sätt! Kommer garanterat vilja följa din blogg och din resa i fin psykiska ohälsa! Personligen "ny" inom ämnet men läser allt jag kan om det.
nouw.com/amandaamagnusson