Tvångsmässig självdestruktivitet

Hej hörrni! 🙌🏼
Detta inlägget kommer handla om min bi-diagnos, nämligen mitt tvångsmässiga självskadebeteende.
Det kommer möjligtvis vara ett aningens känsligt inlägg, så ni vet.
Hur yttrar det sig på mig? Vad innebär det? Hur påverkar det min vardag? Varför har jag det? Vad är riskerna?

Jag skadade mig självmant första gången när jag var 10 år, sen började jag igen vid ungefär 13 års ålder. Det började som ångestdämpning och ett sätt att hantera alla känslor på, men ganska snabbt gick det över till ett beroende. Jag fick abstinens efter ett x antal dagar (ibland timmar) om jag inte skadat mig på något sätt. Jag kunde må någorlunda bra/vara ångestfri och skada mig ändå. Just för att det blev ett missbruk.
Senare gick det över till tvångstankar som yttrar sig ungefär såhär (bland annat): Dissociativa ”röster” i huvudet som skriker på mig att jag måste skada mig, att jag är dålig om jag inte gör det och att jag inte duger. Att jag är feg och värdelös.
Ett tvång att det måste bli värre än förra gången, annars ger sig inte tumultet i huvudet och jag mår bara sämre och sämre.
När skadan läkt måste jag göra nytt. Ångesten exploderar om allt på mig är... ”helt”.
Detta är ett stort problem för mig, jag skadar inte bara mig själv utan indirekt folk i min omgivning också.
Varje föremål vänds till ett vapen mot mig själv, varje sak jag ser kan jag göra nånting med för att skada mig själv. Nästan allting är en trigger.
Varför jag lider av detta vet jag inte exakt. Men det är nog mycket pågrund av min ADD, alla starka & överdrivna känslor samt en hjärna på högvarv bl.a var ju det som fick mig att skada mig från första början, sen gick det bara utför. Jag är en sån som lätt hamnar i mönster och har extremt svårt för att ta mig ur dessa.
Samt mitt dåliga självförtroende, självkänsla & självbild.
Det är inte bra eller hälsosamt att lida av självskadebeteende överhuvudtaget. Men just min tvångsmässiga självdestruktivitet har fått mig i så många dåliga lägen. Blodtransfusion, stygn, inläggningar, bältesläggningar, dropp, nära döden, dålig hälsa, svag i kroppen, orkeslös, röntgen, kedjerökning, fyllor, akuten, hjärnskakning, m.m...
Den yttrar sig på många olika sätt, men de tänker jag inte specifikt rabbla upp och gå in på för jag vill inte ge folk ”idéer”. Jag vill inte skada någon annan.

Det är en extrem daglig kamp, och den är inte lätt någonstans. Jag är dock väldigt envis, på gott och ont, och jag ger inte upp i första taget. Jag kämpar, och kommer göra till den dagen jag blir frisk!